tisdag 30 mars 2010

Datorn är inte så viktig, egentligen.

Många av oss tycker att det har varit lite tyst ett tag om IT och skolan. Det har känts precis som om det är en icke-fråga för många politiker och pedagogiska ledare. De senaste månaderna däremot så lanseras den ena satsningen efter den andra. Mycket av dessa satsningar handlar om att erbjuda all personal i skolan en egen dator och ibland går man så långt som att erbjuda samtliga elever en egen dator. Dessa satsningar på hårdvaran dvs datorer till alla är väl ett sätt att visa att man tycker utbildning är viktigt och att man satsar resurser på den.

Jag, däremot är lite tveksam till dessa dyra satsningar på datorer. Kanske är lite motsägelsefullt när denna blogg handlar om hur skolan förändras av tekniken? Men jag är övertygad om att att den nya tekniken inte i första hand handlar om datorerna i sig själv utan hur de förändrar hela vårt synsätt på vår omgivning.

Att satsa på datorer till alla behöver inte innebära att man förändrar något egentligen. Alltför ofta så gör man bara samma saker fast i ett annat medium istället. Lärarna ger eleverna läxor eller andra uppgifter som lämnas in via mejl istället för via papper. Eleverna redovisar sina projekt via PowerPoint istället för enbart muntligt. Med andra ord arbetssättet har inte ändrats bara för man använder ett annat verktyg.

Att satsa på många datorer till personal och elever kan vara en enkel utväg för politiker och ledare men den stora utmaningen är att förändra den pedagogiska personalens förhållningssätt till kunskap och lärande. En del har förstått att detta krävs och kombinerat satsning på hårdvara med utbilningar för personalen som Skolverkets PIM-utbildning. Utbildningen är det inget fel på och den personal som går igenom utbildningen kommer att ha en fördjupad kunskap om hur man använder IT i skolan. Men den räcker inte tror jag.

De stora utmaningen och det är just det som jag försöker beskriva samt reflektera över när jag skriver på denna bloggen; är att den nya tekniken som håller på att skapas justnu kommer att förändra vårt sätt att förhålla sig till kunskap och vårt sätt att arbeta. Den nya tekniken är inget mindre än ett paradigmskifte dvs ett totalt förändrat tankesätt och världsuppfattning. Det alltså om så mycket mer än att bara se till att samtliga lärare och elever har tillgång till datorer. Att öka antalet datorer i skolan kan visst vara ett steg på vägen men det är så mycket viktigare är att förändra tankesätten. Det handlar inte mindre än att förändra synen på kunskap, hur man använder och tillskansar sig den.

Skall man verkligen få en modern skola så gäller det att jobba med utbildning av pedagogisk personal långsiktigt. Mycket längre än en PIM-utbildning. Den är bara en början på en långprocess som krävs för att verkligen förändra skolan i grunden.

Frågan jag ställer mig är om politiker och den pedagogiskaledningen verkligen har uthålligheten att köra processen till sitt slut?

fredag 19 mars 2010

Examen?

Jag läste precis ett inlägg på den alltid intressanta Ung Kommunikation bloggen. I inlägget tar de upp en del frågeställning som dyker upp när man jobbar med nya medier och försöker jobba på ett nytt sätt.

En av frågeställningarna som diskuterade var; När skall man som pedagog låta elevernas alster och skrivande synas på webben? Denna fråga belyser man ur en mängd olika synvinklar. Men missar den väsentliga tycker jag; varför skall man göra skillnad på en examenstext och en text som är ett arbetsmaterial?

Först får jag medge att de juridiska aspekterna kan jag inte så kom ihåg den reservationen när du fortsätter att läsa min åsikt. ;)

Jag förstår inte riktigt vad problemet skulle vara att även publicera ett arbetsmaterial? Hur skulle det vara en nackdel för eleverna att framtida arbetsgivare skulle kunna se arbetsmaterial som man en gång gjort för länge sedan?. Jag har många gånger i denna bloggen skrivit om att det pedagogiska arbetet står inför ett paradigmskifte. Den stora förändringen består av att hela det pedagogiska systemet går från att vara ett system som har olika sorters av prov och examen till en process istället.

Skälen till detta paradigmskiftet är några stycken och samtliga av dessa kommer utanför dagens system. Det är alltså ett tryck från världen utanför som gör att utbildningssystemet tvingas till förändring. Det intressanta är att flera av orsakerna till detta omvandlingstryck hänger ihop. Första delen av kedjan är den tekniska utvecklingen, alltfler av de tekniska systemen går från att vara dokumentstyrda till att vara vara social plattformar där en ständig process pågår. Dessa system förändra i sin tur världsbilden för användarna av systemen. Det är den andra delen av kedjan och kanske den viktigaste. Denna förändring innebär inte mindre än att dagens elever har en annan världsbild än vad vi de äldre har. Vi ser fortfarande webben som en förlängning av vårt pappersskrivbord. De ser webben som en ständigt pågående process utan en färdig produkt.

Alltså den frågeställning som deltagarna utrycker på Ung kommunikations bloggen att separera mellan ett arbetsmaterial och en statisk slutprodukt kommer dagens och framförallt morgondagens elever allt mindre att förstå. De lever i en transparent värld där man delar mycket mer än vad vi tror och detta detta delande är en process som aldrig har ett slut. De kommer alltså inte att förstå frågeställningen än mindre förstå varför man skall leverera en slutprodukt som inte får förändras.

onsdag 10 mars 2010

Att inte ens kunna ställa frågan!

I denna bloggen försöker jag ge min syn på de stora förändringar dagens utbildningssystem kommer att gå igenom på grund av de stora förändringar vårt samhället i sin tur går igenom. Ett rätt enkelt orsakssammanhang eller hur? Ibland verkar det däremot som om politiker och andra intressenter inte ser det utan drömmer sig tillbaka till en, för dem, trygg tid när alla visste sin plats och inga större samhällsförändringar skedde.

Det får mig att tänka på följande inlägg från Steve Schwartz där han försöker beskriva hur lite vi egentligen vet. Han delar in vårt kunnande i tre områden; saker vi vet, saker vi vet att vi inte vet samt saker vi inte vet att vi vet eller:

"There’s the shit you know, the shit you know you don’t know, and the shit you don’t know you don’t know."

Det finns alltså saker vi kan och saker vi vet att vi inte kan samt saker som vi inte ens vet att vi kan. Det är den sista kategorin som antagligen är den största om man ser till den totala mängden av kunskap.

Dagens skola fokuserar mycket på att lära sig saker som man sedan skall kunna och det är ju ett bra mål när kunskapsmängden inte var så stor. Det var ju inte för så länge sedan som den kunskapen man behövde för att klara sig igenom livet rymdes i ens egna huvud. Denna kunskap lärde man sig av sina föräldrar eller andra närstående personer. Visserligen så professionaliserades den i och med folkskolan men mängden var inte större än att man kunde bära med sig den.

De senaste åren har mängden kunskap exploderat och många av oss har insett att det finns ingen möjlighet att den enorma mängd kunskap skall rymmas i ens huvud. Vi har blivit alltmer beroende av olika system där vi kan ta reda på det vi behöver. De första sådana var väl olika uppslagsverk som Bra Böckers som mina föräldrar hade i sin bokhylla. När jag flyttade hemifrån så kändes det förlegat och då hade man istället uppslagsverket på CD-ROM. Dessa multimediala uppslagsverk rymde återigen mycket mer information än pappersvarianterna och de var dessutom väsentlig billigare.

Idag känns ett uppslagsverk på CD-ROM antikt och jag undrar om någon ens har ett ännu mindre använder det. Det finns ju massor med tjänster på Internet som är innehåller ännu mer information än en skiva och dessutom är aktuella. En sådan tjänst är Wikipedia men den största är nog ändå Google eller hur?

Dagens utbildningssystem håller på att gå igenom en liknande utveckling. Man börjar inse att mycket av den kunskap som dagens elever kommer att behöva i sitt arbetslivet inte kommer att kunna rymmas i deras huvud. Den viktigaste kunskapen som vi kan lära dagens elever kanske är att göra dem till duktiga sökare som kan bedöma olika källors relevans och trovärdighet. Jag vill understryka att kunskap inte är alls är oviktigt. Den behövs för att kunna navigera i ett alltmer komplicerat samhälle men att rabbla en massa fakta blir alltmer oviktigt, anser jag.

Utmaningen idag är alltså att lära eleverna hur man skall ställa de korrekta frågorna för att kunna få dem svar man söker. En utmaning som även är en läroprocess för utbildningssystem. Denna förändring i kunskapssyn gäller inte bara eleverna utan givetvis även den pedagogiska personalen. Denna förändring kommer sin tur att påverka hela systemet. Idag mäter man ju hur mycket av kunskapen som sitter i elevernas huvud men skall man istället försöka mäta hur bra de ställer frågor så krävs ett annat utvärderingssystem eller hur? Hur som helst så finns här idéer och planer hur man kan nå dit man vill.

Den stora utmaningen för framtidens utbildningssystem blir däremot att tackla det tredje området för vår kunskap; det du inte ens vet finns eller "shit you don’t know that you don’t know". Detta områden är ju så mycket större än de två andra men vi kan inte ens ställa en fråga för ingen vet inte ens hur frågan skall ställas. Samtidigt blir den allt viktigare i en värld med så mycket kunskap och så snabba förändringar att på något sätt greppa denna kunskap. Men hur rustar vi våra barn för detta? Det svåra är ju att vi inte ens vet hur vi skall ställa frågan för att i sin tur ta reda på hur vi skall skaffa kunskapen?

Vet du?

onsdag 3 mars 2010

Inga svar!

Jag har i denna bloggen åtskilliga gånger skrivit om den totala förändringar som jag är övertygad om att skolan måste gå igenom. Jag är övertygad om att hela utbildningssystemet måste förändras i grunden. De flesta gånger har jag kanske inte pekat på konkreta svar på de förändringar som skolan måste göra. Jag har nog alltför oftast bara konstaterat att förändringar måste göras, tycker vissa av er.

Några av er kanske rent av tycker att det är lite feg och enkel utväg. Säger man att skolan måste förändras så bör man ha svaren på hur den förändring skall se ut. Det är ett synsätt som jag kan förstå och har mött några gånger när jag har varit ute och pratat om framtidens skola.

Jag kan erkänna att jag hade önskat det var möjligt att leverera tydliga och enkla svar på de frågor som jag ställer. Det hade varit det enklaste. Men jag har över tiden blivit alltmer övertyga om att dessa enkla svar inte finns. Vi går igenom en kommunikationsrevolution som först nu håller på att få sitt stora genomslag i samhället. Det är ingen som vet riktigt hur den nya skolan kommer att se ut och hur den kommer att organisera sig eller som Clay Shirky:

En revolution kännetecknas av att de gamla institutionerna faller snabbare än vad de nya byggs upp!

Dagens systemet visar alltmer sina brister och många av oss inser att det måste förändras i grunden men än så länge har vi inte svaren på vad som skall komma istället. Att något nytt kommer är vi säkra på frågan är bara vad. Detta inlägg slutar alltså som mitt förra inlägg med en fråga och det kanske är ett av de saker som det nya systemet innebär. Det viktiga blir alltså inte att leta efter svar som man gör idag utan kunna ställa de rätta frågorna istället?