söndag 30 maj 2010

Lärarna som plattform

Jag skrev i mitt förra inlägg om att skolan måste gå från att var ett löpande band till att mer likna en mjukvaruplattform. Skolan måste bli betydligt mer "hackbar", tillåta rent av uppmuntra förändringar samt inte minst öppna upp sig mot resten av samhället.

Skall man lyckats med detta måste pedagogerna som grupp vara med. De måste känna sig trygga i att ständigt prova nya saker och stödet från resten av organisationen. Det handlar alltså om att "klona" över de värderingar som finns bland hackers. Där är det en merit att pressa en plattform eller komma på ett smartare sätt att går något. Skall man lyckas med denna kloning så krävs det att ledningen både den politiska och inte minst den pedagogiska står bakom sina pedagoger i vått och torrt.

Skall man lyckas med denna förändring kommer det att krävas att antal faktorer och jag är övertygad om att pengar som styrinstrument inte är det viktigaste faktiskt. Den första faktorn som är kanske är självklar är uthållighet från samtliga gruppen inom organisationen pedagoger, skolledning, politiker samt föräldrar. Den faktor som jag tror blir viktigast är direkt feedback på vad man gör och snabb uppmuntran när någon gör något bra. Det håller inte att en pedagog får en reaktion flera veckovis och i värsta fall flera månader efteråt. Det måste ske nästan direkt i själva situationen.

Jag är dessutom övertygad om att den viktigaste feedbacken är inte från ledningen utan faktiskt från andra kolleger. Tittar vi återigen på hur det ser ut bland hackers så handlar statusen i första hand om man ligger bra till i företagen eller har den högsta lönen. Det handlar om hur andra jämlikar ser en. Om de tycker man är väldigt duktig först då har man status.

Fördelen med att statusen inte kommer i första hand via lönen eller position i en organisation är ju att gruppen själv kan påverkar hur denna status ser ut. Det jag alltmer funderar på är varför startar inte pedagogerna själva denna process och skapar sin egna stjärnor?

måndag 24 maj 2010

Skolan som en plattform

Jag har skrivit några gånger om att man skall våga göra nya saker och nu hade jag tänkt praktisera det själv. Vi måste ibland lägga ut tankar som inte är redo och se vad processen tar vägen. Detta inlägg handlar lite om mina tankar om vad skolan som plattform innebär. Jag har ännu inte allt klart för mig och jag kommer säkert att återkomma med förtydliganden. Under tiden hoppas jag att ni som läsare hjälper mig på vägen så att vi tillsammans kommer fram till en bra definition. Nu till själva inlägget;

Skolan av idag är en produkt av gårdagens samhälle. Den har sina rötter inte bara i industrisamhället som vi lämnade för cirka trettio år sedan utan till och med bondesamhället. Sommarloven sägs ju vara ett krav från bondesamhällets föräldrar. Barnen måste vara hemma under skördetiden och kunde då inte gå i skolan samtidigt.

Även om sommarloven är den del av bondesamhället så präglas skolan mest av industrisamhället. Varför är annars allt man gör i skolan styrt enligt vissa processer, allt är indelat i lika stora tidsenheter samt man hackar upp ämnen i mindre enheter. Speglar det inte dåtidens löpande band? Det går alltså att se skolan som en enda stor förberedande fabrik. En arbetsplats som inte finns längre.

Det stora problemet är att dagens arbetsliv inte är styrda processer och man måste inte längre vara på sin arbetsplats för att jobba längre. Många av oss jobbar inte ens bara mellan nio till fem utan, kan som jag gör nu, sitta och jobba sent på kvällen. Arbetslivet har en betydligt lösare struktur där vi som medarbetare förväntas ta egna intiativ och inte minst bryta de processer som pågår för att göra dem effektivare.

Skolan borde gå åt samma håll. Den borde sluta vara en något moderniserad fabrik med tydliga regler på vad som är rätt eller fel. Fråga är om ens den behöver längre vara en fysisk plats?

Skolan borde alltså vara en plattform!
Den borde alltså sluta med att ha väl styrda processer. Den skall sluta med 40 minuters lektioner. Den skall sluta ha prov där det finns tydliga rätt eller fel.
Ser man skolan som en plattform så betyder det att allt detta måste försvinna för att ersättas av något annat.

Jag är övertygad om att skolan måste applicera samma arbetssätt som många teknikföretag som har lyckats. Ta till exempel Apples lansering sin iPhone. När den lanserades så pratade alla om hur snygg den var och att det inte fanns ett tangentbord utan all interaktion sköttes med hjälp av fingrar. Själva plattformstänket var inte med den första versionen. Den kom först senare och det var App Store. Apple skapade en plattform där tusentals utvecklare kunde på ett enkelt sätt utvidga iPhones kapacitet på ett sätt som ingen, inte minst Apple, kunde förutse. Idag finns det 200 000 applikationer att ladda ner till sin iPhone. En hel industri har vuxit upp runt denna telefon.

Skolan måste göra något motsvarande för att kunna möta den framtid som kommer. Den måste skapa ramverk där elever och pedagoger kan skapa egna "applikationer". Deltagarna i skolan måste kunna "hacka" plattformen och det måste ses som något positivt. Att göra det oväntade skall vara inbyggt i plattformen och vara något som premieras. När skolan är en plattform så kommer även folk utifrån att "hacka" systemet. Gränsen mellan vad som är skola och vad som inte är det måste luckras upp.

Detta var några av de tankar jag har än så länge. Jag kommer antagligen att återkomma med fler. Jag hoppas verkligen att ni som läsare kommer med fler idéer, reaktioner, förslag på förtydligade eller rent av om jag är helt fel på det.

Låt resan börja!

tisdag 18 maj 2010

Det offentliga klassrummet!

I ett av mina förra inlägg skrev jag om hur man som lärare måste våga misslyckas för att lära sig hur man kan använda de nya verktygen som bloggar, facebook och Twitter. Jag avslutade inlägget med att börjar man använda dessa verktyg så blir mycket i klassrummet helt plötsligt mer offentligt. Det som förut endast delades mellan lärare och elever samt kanske en och annan förälder helt plötsligt får en större publik.

Det kan ju faktiskt bli så att ens pedagogiska arbete med klassen blir nåbart för vem som helst. Det är ju inte annat en än en revolution! Det var bara några år sedan som ingen förutom läraren och eleverna i klassrummet som visste vad som hände under lektionerna. Kretsen utökades när arbetslagen infördes och fler lärare fick jobba tillsammans med en klass. Nu när de sociala plattformarna gör sitt inträde i det pedagogiska arbetet så kommer de sista väggarna att falla mellan skolan och resten av världen.

När skolans inre arbete blir publikt kommer en större förändring än vad vi idag kan ana ske. Tekniken i detta fallet är bara en katalysator för en gigantisk förändring av skolans arbete och organisation. Men så har det väl alltid varit eller hur? Det är inte tekniken i sig själv som förändrar något. Utan det är när vi människor använder den på sätt som det inte var tänkt från början som förändringen kommer men mer om det i nästa inlägg.

lördag 15 maj 2010

Skolans uppgift

När vi diskuterar hur skolan skall se ut nu och i framtiden så är det så lätt att glömma institutionens grundläggande uppgift. Det är så lätt att fastna i diskussionen som hur långt lärarnas sommarlov skall vara eller om det heter IT eller IKT. När skolans primära uppgift är att rusta eleverna för den framtida arbetsmarknad de skall ut i.

Vi alla från personal, föräldrar, pedagogisk ledning samt inte minst ansvariga politiker borde hela tiden ha detta mål framför oss. Vi borde allihop sätta oss ner och komma överens om vilka färdigheter våra barn skall har när de går ut ur skolan. Jag är övertygad om att de inte är så många.

Färdighterna innefattar sådant som att man skall kunna hantera den nya tekniken, att man skall kunna sålla och bedöma den flod av information de kommer att möta. Det är från dessa två mål alla diskussioner om hur skolan skall se ut borde starta.

Dessa färdigheter är inte bara viktiga för att våra barn skall kunna få ett jobb och försörjning. Det handlar även om att de skall kunna förstå det samhälle som de skall leva i. De måste ha dem för att kunna göra sin egen omvärld begriplig och förståelig för att kunna bli lyckliga helt enkelt och är inte det viktigt?

måndag 3 maj 2010

Pedagoger måste misslyckas!

När många av oss sitter och funderar på hur vilka krav som ställs på framtidens pedagoger så tänker vi alla på IT. Våra funderingar handlar ofta om hur man hanterar Twitter, bloggar, Facebook osv osv. Själv är jag inte så säker på att sådan kunskap egentlige är så viktig att man skall lägga ner så mycket tid på den. Visst det är en färutsättning att man som pedagog känner sig trygg med verktygen som man skall använda i mötet med eleverna. Vi har ju alla någon tvekat att använda ett nytt verktyg för man inte kände sig trygg i hanteringen av det. Kanske rent av inte vågat använda det för risken fanns att stå svettig framför en grupp människor när tekniken inte fungerade som man hade hoppats.

Det som är svårt med dessa verktyg är inte själva handhavandet. Det kan de flesta lära sig med några timmars undervisning. Det som däremot är betydligt knepigare att lära sig hur de används dvs vilka oskrivna regler som är förknippade med verktygen. Denna kunskap kommer att kräva betydligt mer information och utbildning än själva handhavandet.

Själv tror jag att det enda sättet att tillskansa sig sådan kunskap är att kasta sig ut på djupt vatten och köra på. Att man som pedagog då kommer att gå på minor och få skäll av de andra mer vana användarna hör liksom till. Det skolan skall ställa upp med är en mentor som kan vägleda de nyutbildade pedagogerna i hur man använde verktygen och vad man skall tänka på. Men dessa mentor skall inte vara där och lära pedagogerna. De skall endast vara en back up och ge råd. Det är pedagogen själv som skall driva sitt lärande vidare.

Att kast sig ut på djupt vatten och misslyckas är inte så konstigt för oss som använder dessa redskap dagligen. Det är så vi har lärt oss hur man hanterar dem. När vi började använda dem fanns det ingen runt oss som kunde berättade hur man gjorde och varför. Men jag är övertgad för många pedagoger är det en väldigt stor utmaning. En utmaning som man inte alltid är så van vid. Mycket av kulturen i skolan handlar ju om att det är läraren som har svaren och sällan eller aldrig begår misstag.

Utmaningen är således att få pedagogisk personal att göra fel och då ibland framför sina elever. Men inte bara framför sina elever utan framför sina kolleger och kanske rent av en större allmänhet. För börjar man använda dessa verktyg och det verkar ju alla vara överens om att vi ska så lämnar man den "trygga lilla skolvärlden". Skriver du en blogg så kommer andra utanför din egen klass och skola att kunna läsa den. Twittrar du kan andra från andra delar av landet se vad du skriver och reagera på det.

Men mer om det sista i nästa inlägg på denna bloggen!