måndag 28 juni 2010

Får jag lov att göra så här?

Läste i helgen en artikel i Helsingborgs Dagblad med rubriken "Det skall inte kännas som en skola" Artikeln beskriver hur ungdomsförfattaren Conny Palmkvists kurs Skrivarkulan. Under fyra intensiva dagar lär sig barn i åldrarna nio till tretton allt från hur man gör en dikt till hur man hittar på nya ord. Conny beskriver hur det tar några dagar för dem att komma igång och skriva fritt. I början frågar de "får jag lov att göra så här?", säger Conny Palmkvist.

När jag läser artikeln och hur den förmedlar lust för skrivande och lärande som verkar finnas på en sommarkurs i stadens bibliotek mitt under sommaren så gör den mig samtidigt lite beklämd. Mina funderingar handlar dels om att Conny måste avprogrammera de deltagande barnen från att inte våga. Han måste alltså lära dem att våga prova och misslyckas. Är det inte något dagens skola borde lära eleverna. Vi tror väl inte att framtidens framgångsrika medarbetare är den som inte vågar och frågar om lov först eller hur? Det andra som får mig att fundera lite är hur många elever känner du som hade sett framemot att gå i skolan under sommaren? Dessa elever verkar ju göra det med liv och lust som om det inte var nog fick man avvisa lika många som gick den.

Slutligen så lämnar 9-åriga My Svensson ett citat som varje svensklärare bör fundera över.
– Conny säger att man bara kan skriva ner vad som helst - och så är det en dikt!

tisdag 22 juni 2010

Lärarna som plattform del tre

Jag nämnde i ett inlägg för ett tag sedan om Ken Robinson och hans föreläsning på TED. Han utvecklade sitt resonemang i en artikel på CNN hur skolan inte får vara som en snabbmats-kedja med standardiserade processer. Vi går ju mot samma betyg, samma tester osv osv över hela landet. Allt för att mäta kunskap som antagligen inte kommer att vara relevant i morgondagens skola.

Det han inte nämner när man väljer vägen med mer tester är att hela systemet kommer att optimeras för dessa standardtester. Pedagoger kommer mer att fokusera på att få sin elever att skriva bra på testerna än att lära sig de kunskaper som kommer att behövas i den framtida arbetsmarknad de kommer att verka i. Återigen kommer de elever som är duktiga på att leverera svar på frågor som ställs att få bra betyg. De elever som däremot vågar tänka nytt, svara på en fråga som kanske inte ens ställs eller göra något som inte var väntat kommer att få reda på att så gör man inte. Helt enligt snabbmats-kedjans filosofi. Även om inte maten smakar gott så vet du vad du får och lägsta gemensamma nämnaren sätter normen.

Vill man däremot skapa ett system med hög kvalité och stor variation. Där elever som vågar göra något annat än det förväntade måste man söka sig andra vägar. Då måste man snegla på hur Guide Micheline har byggt upp sitt system. Där finns inga hårt standardiserade rutiner. Där betonas istället lokal variation och kreativitet. Ingen kan påstå annat än att det systemet har skapat fantastisk kvalité och kreativitet eller hur?

Frågan vi som föräldrar, pedagoger, skolledare och inte minst ansvariga politiker borde ställa är vilken typ av framtidens vuxna vill vi se?

söndag 13 juni 2010

Skolan är som en fabrik!

Jag skriver denna bloggen för att ge personliga reflektioner på hur den nya tekniken påverkar skolan. Sedan jag startade bloggen tycker jag mig se att ämnet intresserar alltfler. Det verkar dessutom som om alltfler kommuner och kanske rent av staten till slut satsar resurser på att göra det möjligt att införa den nya tekniken i skolan.

Däremot verkar det som om förändringsarbetet kommer att gå igenom samma steg som alla andra organisationer när man inför ny teknik. Det första steget verkar alltid vara att man gör mer av samma sak. Nya datorer införs i undervisningen men själva arbetet förändras inte speciellt man byter bara medium. Istället för att lämna in projektarbeten i pappersform så mejlar man in dem till läraren. Man redovisar med hjälp av PowerPoint istället för att stå framme i klassrummet och redovisa muntligt. Även om man använder ny teknik så har alltså arbetssättet inte förändrats.

När man som organisation är mitt uppe i detta första steg så kommer som ett brev på posten kritikerna. De om pekar på att man inte ser något resultat av satsningarna. Vi lägger ju ner massor med pengar på datorer och IT men ser inget resultat!

Liknande steg gick fabrikerna igenom när man bytte energiform från ånga till elektricitet. När man byggde fabriker för ångmaskiner så fick det byggas kompakta och gärna i flera våningar med en stor ångmaskin i källaren. Skälet var väldigt enkelt, det var väldigt svårt att transportera kraften från den stora ångmaskinen speciellt långt. Transporter av kraften skedde nämligen med hjälp av olika former remmar och dessa gick isönder lätt samt tappade kraft snabbt. När man bytte energiform och införde elektricitet som energiform fortsatte man bygga fabrikerna på samma gamla sätt och vinsterna uteblev. Det var inte förrän man kom på att finessen med elektricitet var att energi lätt kunde delas ut till fler små motorer överallt i fabriken. Man behövde inte längre bygga stora kompakta fabriken i flera våningar utan istället lägga allt i ett plan. Det innebar i sin tur att själva tillverkningsprocessen kunde effektiviseras väsentligt. Det var ju mycket lättare att bara förflytta produkten i ett plan än att behöva transportera den i flera våningsplan.

Jag menar alltså att stora delar av skolan fortfarande är kvar i fabrikstänkandet och ångmaskinen. Även om man har börjat investera i teknik så är det få ställen där man till fullo utnyttjat den nya tekniken. När man väl kommer att förändra sitt arbetssätt i grunden så kommer skola inte att kännas igen men mer om det i nästa inlägg. Men mer om det i nästa inlägg.

måndag 7 juni 2010

Lärarna som plattform del två

Jag skrev i mitt förra inlägg om att lärarna måste jobba mer som hackers. Det måste vara en merit även hos pedagogerna att bryta mönster och göra nya saker. Vi måste vidare sätta upp hela systemet så att detta uppmuntras.

Det föregående inlägget och detta är en del av min ambition att hitta definitioner på att vi skall se hela utbildningssystemet som en plattform och inte som ett löpande band.

Därför var det kul att se på en tal från den engelska gurun Ken Robinson som nyligen var på TED-Talk. Där han pratar om hur skolan måste uppmuntra kreativitet och våra barn måste kunna många olika saker. Han utvecklade sitt resonemang i en artikel på CNN hur skolan inte får vara som en snabbmats-kedja med standardiserade processer. Vi går ju mot samma betyg, samma tester osv osv över hela landet. Allt för att mäta kunskap som antagligen inte kommer att vara relevant i morgondagens skola.

Han påpekar i artikeln att Michelinguiden lyckas skapa en standard med fantastisk kvalité. Detta utan noggrant utskrivna instruktioner på hur kvalitén skall mätas! Kan man det med en sådan komplicerad process som att bedöma och driva resturanger borde det väl även att göra något liknande med skolor eller hur?

Istället för att som idag satsa på standardiserade tester och strömlinjeformade betyg borde vi satsa på mångfald och kvalité eller hur?