söndag 4 november 2012

Vad gör betyg med våra barn?

Det har väl inte undgått någon att vår utbildningsminister Jan Björklund och Folkpartiet har föreslagit betyg från Årskurs fyra. Motiveringen är;

– Betyg bör ges från årskurs fyra. Föräldrarna har rätt till tydlig information och för eleverna blir skolarbetet mer på allvar när det ges betyg.

Folkpartiet och Jan Björklund vill alltså mäta elevernas utveckling ännu tidigare än vad man redan har påbörjat med betyg i årskurs sex. Trots att denna reformen är så ny att inga elever i sexan har fått några betyg ännu.

Detta också trots en allt större debatt om vad betyg gör med skolan och dessa inre arbete. Det finns en allt högre kritik mot att desto fler sätt man centralt mäter skolan via betyg och prov desto mer fokuserar skolans arbete på att klara proven och betygen. Skolan viktigaste mål att förmedla kunskap och kritiskt tänkande prioriteras ner.

Jag ser andra och större risker med alla de förslag som föreslås nu av Folkpartiet. Enligt min mening så bör vi se på hur dessa reformer inte bara påverkar det inre arbetssättet i skolan. Vi bör ännu mer funderar på hur det påverkar våra barn som är en del av den.

Barn i den åldern är på många sätt inte alls utvecklade. De kan ju inte planera så långt i förväg. De har spring i benen fortfarande. De har nått olika mognadsgrader. De är ju fortfarande barn.

Kort och gott de är väldigt olika. Att de är så olika gör att att man på något sätt måste tvinga in dem i en fyrkantig centralt producerad betygsskala. Ett fyrkantigt sätt att bedöma deras utveckling. Ett sätt som inte alls rimmar med vad barn är. De är ju allt annat än fyrkantiga.

Frågan vi som föräldrar, politiker och pedagoger bör ställa oss är; Gagnar det då verkligen våra barns utveckling att få reda på så tidigt att man är underkänd? Vad gör det med resten av det barnets skolgång?

4 kommentarer:

Lotta Neumann sa...

Jag glömmer nog aldrig när jag stod på skolgården när jag gick i tvåan. Två av de äldre tjejerna, jättestora verkade de, stod utan för skoldörren och pratade och en av dem sa:
-Ååååå, jag hatar Teckning! Det är så himla tråkigt!
Jag kunde inte tro mina öron! Att rita var det bästa jag visste, och jag tog mod till mig och sa det.
-Ja, men vänta bara tills du får betyg. Då är det inte roligt längre!
Jag minns att jag tyckte det lät vansinnig. För visst skulle det bli roligt att fröken satte betyg på mina fina teckningar!

Jag slapp betygen ända till Åk7. Jag minns att det var jättespännande med de där betygen. Men fy fanken vad det var ospännande efter första gången man fått det där pappret. Nu hade jag svart på vitt att jag var SKITDÅLIG på matte, nästan sämst (2a) och i Kemi fick jag en etta. För jag hade skrivit allt i fel ordning på provet. SO och Svenska var ok, för där fick jag liksom bra betyg av sig själv. Men bilden var inte lika rolig längre, för man var ju tvungen att hela tiden tänka på vad läraren tyckte var fint.

Nu sätter jag betyg själv. Och inför varje betygsättning har jag ångest. Här tillbringar jag veckovis med att få eleven trygg, nyfiken, kreativ och glad; med att få den att våga uttrycka sig, våga chansa med språket och våga experimentera. Och så måste jag efter ett visst datum sätta mig ner och tala om att det räckte inte: Att du är en fantastisk människa med så mycket att ge, men enligt Skolverket och kurskriterierna är du bara på D-nivå. Trots att du slitit och jobbat, trots att jag gett dig all feedback jag kunnat komma på, och trots att vi pratat både efter lektionerna och på utvecklingssamtalen om hur du ska utvecklas. Och utvecklats har du! Massor! Bara inte längre än ett futtigt D...

Mats sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mats sa...

Tack för kommentaren

Elisabeth Ljungberg sa...

Jag gillar inte tanken med att betygsätta någons arbete. Själv var jag riktig pluggis på högstadiet,jag var så strukturerad, jag älskade att läsa på till prov och få bevisa att jag kom ihåg vad jag läst på. Under min gymnasietid blev det väldigt annorlunda. Jag tappade mitt självförtroende, kände inte att jag lyckades. När jag tänker tilllbaka så dyker tanken upp: är det verkligen, verkligen barnens arbete som vi betygsätter? Är det inte ett mått på vilken uppbackning barnen får hemifrån. Finns det struktur och trygghet i hemmet? Får barnen känna sig stolta och glada för ett väl utfört arbete. Har de vuxna runt omkring sig som de kan se upp till, som är goda ledare? En god ledare har förtjänat sitt ledarskap just för att han/ hon är en god ledare, inte för att han/hon är stor och stark. Jag tycker inte att fokus skall ligga på att det finns elever som misslyckas i skolan, utan fokus skall flyttas till föräldrar och vårdnadshavare. Är de goda ledare för sina 3-4-5-6-7-8-9-10-11-12-13-14-15-16-åringar? Hjälp istället föräldrar att lära hur man blir goda ledare.Det är där ni politiker skall göra ert jobb. Inte i skolan där gör vi lärare vårt jobb förbaskat bra!
En utbildad lärare.