Backchannels

Jag lärde mig från de två sista inläggen på denna bloggen att man inte kan gå och fundera för länge på sina inlägg. Då hinner någon annan mellan och skriver om det man har tänkt på. Därför kommer detta inlägg tätt på de de två tidigare.

Rubriken på detta inlägg är taget från ett begrepp som kommer från konferensvärlden. Begreppet beskriver den elektroniskakonversation som pågår samtidigt mellan åhörarna när en föreläsare håller sitt föredrag. Ett av de vanligaste sätten detta sker på är under tiden talaren pratar sitter åhörarna och kommenterar vad som sägs via Twitter.

Nyligen läste jag på nätet, minns inte var tyvärr, att man publicerade denna konversation tillsammans med ett utdrag av presentationen. Konversationen bedömdes vara minst lika intressant som själva presentationen.

Jag funderade på om detta kunde vara ett arbetssätt som kunde användas i pedagogiska miljöer? Då ramlade jag över följande artikel om hur en professor Cole W. Camplese från Pennsylvania State University uppmuntrade sina studenter att Twittra under tiden han föreläste.

Det låter som ett recept för kaos men han fann att studenterna började lägga upp länkar till relevant material, reflektioner på vad föreläsningen innebär och i vissa fall så uppmuntrade andra studenter de blyga som inte vågade ställa frågor till att faktiskt ställa dem. Syftet med experimentet var att engagera eleverna i sitt lärande och bryta den gamla klassundervisningen. Själv tyckte han att det funkade och skall prova igen till nästa kurs.

När vågar någon svensk pedagog göra något liknande?

Nästa inlägg omvärldsbevakning

Post Author: Skribent